Vinterljus och sommarljus välj själv

Höst och mörkret faller på. Det är mörkt när man går upp och mörkt när man går och lägger sig.

Och vad är då mysigare än att tända ljus på kvällen ?! Och det är så enkelt och man kan göra det på så många sätt.

Du behöver inte ens åka och köpa en massa nya ljushållare utan använda det du har hemma.

Använd dina glasburkar, häll i sand och sätt i dina ljus som du har hemma.

För att du ska få lite mer olika höjder och ställen att ha dina ljus på kan du snurra runt en starkare tråd eller ståltråd runt halsen på burken och hänga upp i ett träd istället.

Nu kan du ta fram dina varma filtar och tillbringa kvällarna ute med både värme och ljus.

Det finns verkligen folk som aldrig förändras och det är dem man känner bäst.

Tänk att leva ihop med någon som aldrig förändras och som aldrig förstår en. Hur gör man för att ändra på folk eller ändra på sig själv? Vad är det som gör att folk i det oändliga har ett filter för ögonen och inte förstår något och aldrig kan sätta sig in i hur andra känner?

Hur kan folk vara så självupptagna att de tror att andras liv flyter på utan deras närvaro men att alla ska vara fullt närvarande när de sak känna och agera. De vill ha människor som kryckor hela livet men kan själv inte ens sträcka ut en hand.

Pyssel att göra inomhus

När hösten börjar närma sig så vill man kanske göra mer saker inomhus dagar då det är regn och rusk. Och här kommer jag med ett jättebra förslag som inte bara är kul utan riktigt avkopplande.

Jag trodde inte på det i början när någon sa det – vadå avkopplande. Men när jag väl satt där vid bordet med mina pärlor så kände jag faktiskt ett riktigt lugn. Och det gör att jag varje kväll bara vill sätta mig vid bordet och fortsätta.

Det jag pratar om är på svenska pärltavlor ! Från början såg jag en annons på Facebook och jag provade att beställa. Sen såg jag att det skapades en del olika grupper på Facebook där man hjälpte varann och gav varann råd. För i början hittade jag bara dessa att beställa utomlands. Men nu finns det svenska sidor att beställa på då det har blivit så populärt.

Jag vet inte hur många tavlor jag har gjort – små, stora, tavlor med text och tavlor med en bild efter ett kort jag tagit själv.

Om du inte har gjort detta förut kan jag råda dig till att ta pärlor som är runda första gången. Då behöver du inte vara lika noga med att dom ligger i rad på samma sätt som när dom är fyrkantiga. Och det finns tavlor för både nybörjare och för dom som vill ha en utmaning.

Jag tycker absolut att du ska prova !

Ta hand om tiden

Visst börjar det bli mörkare nu på kvällarna, men njut av tiden som är just nu då det är så fint. Vi har fortfarande varma kvällar och att sitta med dina nära och kära ute och njuta av kvällarna är så skönt.

Det finns ljus i alla former och färger men idag finns det ju också så många fina solcellslampor som man laddar i solen på dagarna. På kvällarna kan du sen ställa ut dessa lampor där du och dina vänner ska sitta och mysa och njuta. Njuta av tiden, avkopplingen och kanske äta något smått.

Du vet väl att när du kopplar av och mår bra mår också både din kropp och hjärna bra. Kroppen återhämtar sig och du blir både piggare och känner hur ditt välmående är på topp.

Jag älskar att sitta ute på kvällarna och bara njuta och att lyssna på en bok, läsa en bok eller bara ha på radion är avkoppling.

Så försök njuta så mycket ni kan för återhämtning av din kropp och välmående.

Hej hade skrivit värsta inlägget men allting raderades men det kanske var ganska bra för det här är värsta dagen hittills och hade skrivit massa skit.

Hej hade skrivit värsta inlägget men allting raderades men det kanske var ganska bra för det här är värsta dagen hittills och hade skrivit massa skit. Men shit vad jag har jagat skjuts om att fly härifrån. Så fruktansvärt less på vissa tjejer här som fuckar hela min behandling men dom förstör även för massa andra här också. Livet är fan inte en dans på rosor utan tvärtom livet är en dans på taggtråd. Idag är första dagen jag verkligen vill ge upp det här.

Dagen började med terapi sen efter lunch blev det stallet med en av tjejerna så det var mysigt. Vi kom tillbaka till värsta kaoset IGEN och jag är så äckligt less på det. Bitit sönder min tunga för att hålla käften men nu börjar det fan bli svårt att hålla tyst.

Flydde en stund från hemmet idag och drog på NA möte och det var helt ok.

Har pratat med soc på familjeenheten men även soc på vuxenenheten och jag kan ju säga såhär det är första gången jag har två handläggare som faktiskt är bra. Och det är jag tacksam för kan jag säga, Har ju haft riktig dåliga handläggare tidigare.

Och hur illa är det inte när soc faktiskt förstår att jag vill ta mitt pick och pack och dra till personalen här har kastat ut folk härifrån som beter sig som snorungar och ingen skam i kroppen?

Nej usch nu vart jag arg igen. Har fan kollat bussar och tåg nu för att bara fly för att andra inte kan bete sig här och så ska det inte heller behöva va. Men nu sitter jag på rummet och försöker lugna mig och tänka på mina positiva grejer i livet och hoppas på att jag kommer kunna sova. För jag tror att nu kommer ångesten och alla jobbiga känslor så antar att nu kommer mina jobbigaste veckor i livet. Nu är jag i det stadiet som har gjort att jag har gått på grejer för att dämpa. Usch vad skit jag mår asså. Helt ärligt man borde inte kunna få må såhär. Nu vill jag bort helt och från allting.

Nu är det dags att tänka minut för minut. Försöker bara tänka MILTON MILTON. Samtidigt som min djävul på axeln säger massa annat.

‘Men jag hoppas att alla andra har haft en fin dag. Nu ska jag trycka ner huvudet i kudden med ångest och hoppas att jag kan sova bort lite och ha ny energi imorgon för den är noll nu.

Ni ska vara glada att allting jag hade skrivit försvann för det var typ 3 sidor hat och ilska så orkar inte skriva om allting haha.

fortfarande nykter och drogfri och det är jag tacksam över.

Godnatt 🙂

 

 

Den här resan som vi gör är tillsammans. Du är inte placerad här själv och övergiven. Vi har tillsammans som själar bestämt detta för ca 3007 år sedan.

Lång tid men kom ihåg att tiden inte existerar utan vi är allting samtidigt. Det blir myrbo i mitt huvud ibland med all information som jag får. Och måste sortera ganska mycket för att det ska komma ut på rätt sätt.

Det är många starseed som just nu är inkarnerade på vår jord. Vi har en stor uppgift att föra ut till mänskligheten. Rena och rensa våra blodslinjen i olika inkarnationer. Det låter stort och mäktigt och svårt. Men när vi börjar förstå hur allting hänger ihop så kommer allt annat falla på plats.

Du har inte gått ner med de människorna som du har runt omkring dig av en slump. Ni har bestämt detta för att vara en del i att ta bort och lösa upp gamla karma som ni har burit med er, ända sedan Atlantis föll.

Inprogrameringar, såsom skam, skuld och rädsla. Dömmande av saker som inte klingar inom dig. Vi förlåter varandra men om vi inte förstår att vi har det yttersta ansvaret för våra liv och att inget är vare sig rätt eller fel, så kommer vi heller inte veta att det faktiskt inte finns något att förlåta.

Vi valde detta långt innan vi beslöt oss för att komma hit. VI gjorde ett avtal med dessa själar vi färdas med att ta oss hit där vi är idag för att kunna förstå. VI har själva manifisterat varenda kliv i våra liv allt för att idag kunna förstå glädje och tacksamhet över människor som hjälpt oss till dessa lärdomar.

Det kan vara svårt att förstå att vi valde kanske att bli utsatta för brott eller för andra obehagligheter men det är min sanning. Och jag kan idag jubla över alla människor som hjälpt mig att lära. Dessa fantastiska själar har visat mig vem jag är och jag kan inte annat en känna tacksamhet och kärlek.

Mitt liv har varit långt ifrån enkelt jag har blivit utsatt av mycket men jag är tacksam. Jag är tacksam för varje liten detalj som fört mig dit jag är idag. Jag kommer ihåg när jag var liten och sa, jag ska aldrig bli som min mamma.

Men det är just det precis jag har varit. Hon är en fantastisk människa som visat mig att det är genom arv och miljö vi blir exakt likadana. Men att det aldrig är försent att ändra på det. Jag är så otroligt tacksam för alla dessa lärdomar oavsett hur ont det gjorde när jag var mitt i det. Jag hade ju manifisterat detta.

När vi kan möta människan där hon är och älska allt hon står för då är vi påväg mot en inre läkning. En läkning som går ut på att förstå att vi alla har gjort det vi har kunnat utifrån våra möjligheter och val som vi gjort.

Detta är ord som jag lärt mig, om jag ska förlåta måste jag veta vad jag förlåter. Om jag inte vet det så förstår jag heller aldrig att jag gjort precis det jag skulle.

I min resa från det jag vaknade andligt, har jag sett hur stora delar av mitt liv spelas upp som i en film.

Jag har behövt ta i delar som jag förträngt, eller blundat för. För att kunna växa. Mitt liv har varit kantat av sorg och ledsamheter. Men det är jag som är huvudrollsinnehavaren i det.

Ibland när det spolas upp saker som jag varit med om, önskar jag att jag kunde blunda igen. Det går som en rysning igenom min kropp när jag tvingas se vad jag gjort mot mig själv men även mot andra.

Jag kastas hit och dit för att förstå att allting är som det ska. Det är ingen lätt resa. Och flera gånger har jag känt att det skulle vara skönt att somna om igen, för att slippa få ilningar av skam och skuld.

Men alla och då menar jag alla går med dessa känslor, men det är tabu och prata om dem. Men om jag inte gör det, så kommer jag inte dit jag ska. Och jag vill vibrera i 5 dimmensionen. Där finns inga hemligheter, där finns inget som heter skam eller skuld. Där finns inget dömmande där är alla endast de kärleksfulla själar vi alla är ämnade att vara.

Jag är här för att prata och lyfta saker som finns i vårat innersta, där vi döljer det till och med för oss själva.

Jag har sovit så otroligt djupt, och varit så avstängd. 2008 så gick jag in i väggen och ut och in i nästa vägg. Jag hade sådan ångest och min livsenergi var på botten. Jag fick även diagnosen fibromylargi, då min smärta i kroppen var total.

Men det visade sig att det fanns bot på det.

Tabletter, i alla dess sorter. Opiater, antideppresiva, sömntabletter, jag tog allting som gavs. Det var ingen som visste det här, utom den närmaste familjen. Jag var duktig och dolde det väl. Läkare skrev ut 350 opiater som jag fick hämta var 3.e vecka, och tro mig det gjorde jag.

Jag var lika mycket knarkare som de som handlar på gatan. Men jag gjorde det snyggt. Jag var så påverkad många gånger att jag minns åren som i ett töcken. Ibland så försökte jag sluta men det gick inte och jag tog ändå mer för jag vart så beroende.

Jag försökte ta livet av mig, för jag orkade inte längre, jag orkade inte känna mig så bedövad och halv. Hjärnan fungerade inte och när jag tog dessa tabletter hade jag en falsk glädje i min kropp. Jag orkade vara mamma, baka bullar och ta hand om allt som behövdes ta om hand. Det var ingen på min arbetsplats, eller i skolan som visste hur jävligt det var att gå omkring med en liten mängd i kroppen för att orka stå på sina ben.

När jag fick reda på att min son hade ett missbruk, så bytter jag ut opiater mot starka morfinplåster, men fortfarande så åt jag tabletter som var starkt beroendeframkallade. Men när han dog så vändes hela min värld på änden. Jag insåg att jag faktiskt var en missbrukare i stor skala. Det hände så mycket i min kropp under de första veckorna, och så fick jag starkt lugnande så jag var som bedövad.

Efter 3 veckor vaknade något i mig, jag ville inte ha mer. Jag ville inte vara bedövad och jag ville veta om jag verkligen hade alla de smärtorna på riktigt. Inga tabletter eller plåster hjälpte ändå. Så jag gick till min läkare, sa att nu fick det vara nog. Jag ville känna den smärtan som fanns inom mig efter att Joakim dött. Jag ville känna att jag verkligen gick igenom allt det som det innebär att förlora ett barn.

Läkaren sa att det går inte att bara sluta, jag måste trappa ner under en väldigt lång tid annars kunde jag bli sjuk. Men det var jag ju redan. Jag ville bli frisk, och jag sa att jag skulle lägga av direkt.

Jag tog alla läkemedel jag hade och tro mig det var tillräckligt för att jag skulle kunna öppna ett eget apotek. Jag tog ner i påse efter påse, och gick och lämnade på apoteket. Jag sa till min läkare att ta bort alla recept som fanns på mig och att jag inte ville ha en tablett till.

Jag pratade med min kropp, jag berättade att allting den kände var inbillning. Att smärtan jag bar på var själens sätt att säga ifrån. Jag tvivlade inte en sekund på att det här var det jag skulle göra. Innan hade jag tagit så mycket för att kunna sova, för jag trodde helt enkelt inte att det gick utan tabletter. Men jag upptäckte att jag sov så gott. Att jag inte hade några problem.

Jag rasade i vikt för jag la om min kost helt omedvetet, under en kort tid så förvandlades min kropp och jag hade inte ont någonstans.

Jag hade gått i alla år och trott att det var så här resten av mitt liv skulle se ut. Jag hade vant mig vid att säga att jag mår så dåligt.

Det var mitt mantra.

Jag väljer att berätta det här offentligt, och det gör jag för att hjälpa andra på sin väg. Jag känner ingen skam eller skuld längre, jag har förstått att det var något som jag bestämt. Utan den erfarenheten skulle jag inte vara den jag är idag.

Jag vet att jag ska våga prata om saker som vi inte pratar om, och om du som läser dömer mig så säger det mer om dig en vad det gör om mig. VI behöver ta upp de här sakerna för att gemensamt komma dit vi är på väg. Ingen går utan att känna skam eller skuld, men det finns inte. Det är inprogrameringar, som vi bär med oss i allt dömmande som vi utsätter oss själva och andra för.

VI skakar på huvudet när vi hör det för vi vill inte ta till oss det som vi känner och är med om. Men om min resa kan hjälpa en enda att förstå att de inte är ensamma i sitt missbruk då har jag gjort det jag skulle göra och det som man ber mig om att göra.

I morse kom min son till mig han sa, mamma jag är så oerhört stolt över dig. Det modet du visar är så fantastiskt. Och du gör allting som du ska och som vi kommit överens om.

Det räcker för mig, för jag vill att mina barn ska veta att deras mamma faktiskt är på fötterna idag. Jag vill att mina barn ska känna att det inte var deras ansvar att hålla i hemligheten. För nu finns den inte längre.

 

Hej allihopa.

I morse vaknade jag dödstrött av medicinen igen. Vill inte ta den på kvällen men jag kan ju knappt sova utan den. Så har inte så mycket till val.

Hade mitt första möte ensam idag med terapeuten och det gick bättre än förväntat.

Helt sjukt hur dom bara kan läsa av en sådär. Vi pratade väldigt mycket om min bakgrund men även väldigt mycket om familjen. Nästa möte kommer att handla om vad jag vill säga till min mamma och hur jag ska säga saker och ting och vad jag känner innerst inne.

Lite förberedelser till att vi ska ha ett terapisamtal tillsammans. Jobbigaste var nog när jag fick frågan vad jag tror att min mamma skulle vilja säga till mig och vad hon känner och tycker.. Men det tar jag sen när det väl är.

Jag och några tjejer var iväg och tränade men blev inte mega mycket för min del då jag har fett ont i kroppen. Sjukt drygt tror att min kropp precis har vaknat till från mitt missbruk för nu jäklar ser jag ut som 14år och fått 100 finnar överallt. Sen ska vi nog inte tala om humöret för det har också blivit fett konstigt.. Mitt morgonhumör är fan tillbaka från när jag var tonåring också. Helt sjukt vad man bara kan förändras sådär bara av att sluta med droger. känner inte ens igen mig själv längre. Var tvungen att fråga mig själv idag vem jag egentligen är och helt ärligt så vet jag inte ens det längre. Tror det är jobbigast just nu.

Men jag ska tydligen få hjälp att hitta mig själv här så vi får väl se vem jag är när jag kommer ut.

Eftermiddagen här har varit KAOS OCH DRAMA OCH ÄNNU MERA KAOS.

Så äckligt trött på omogna människor och knarkare men även på droger runt omkring mig Men mest av allt folk som spelar dumma. Tror det förklarar det mesta om eftermiddagen och kvällen.

Men löser inte personalen det som händer och sker här så är det jag som packar mina väskor och tvingar till mig en omplacering, Har precis blivit ren och tänker inte låta det där få ner mig på 0 igen. Men jag trivs som fan så det hade ju varit skönt om dom löser det på rätt sätt och skickar bort folk som inte vill ta tag i sina liv. Men jag vet själv att jag kan inte ha nära till grejer just nu, så stark är jag inte för tillfället utan måste jobba lite mer innan jag kan vara nära skiten. Skulle räcka med att nån kommer fram med det framför ögonen på mig så skulle jag vara tillbaka i träsket. Helt sjukt men sant tyvärr. Dom senaste dagarna har varit sjukt jobbiga att slåss med min hjärna om att inte ta ett återfall. Det går liksom från att

-Jennifer ta ETT sista återfall och sluta känn känslor

Till att

-Jennifer vafan ryck upp dig kämpa nu tänk på framtiden

Och dom där tankarna är fan sjukt jobbiga. Och tankarna går ju oftast efter hur stämningen är i huset och

Jag ville verkligen hem

Jag trodde att min saga skulle få ett lyckligt slut, Tänk hur fel man kan ha ! Vad jag än gör eller hur jag än gör så så blir allting i mitt liv bara svårare. Jag längtade så mycket efter att få flytta hem. Hem till familjen och alla vänner.

Jag ville klara av allting för att få en helt egen lägenhet som jag och Milton skulle flytta ihop till. Vi skulle äntligen få en saga med lyckligt slut efter hela den där berg och dalbanan vi har gått igenom. Det gick bra en sväng, Fast det vände alldeles för fort.

Idag sitter jag med ångesten och stressen som ständigt är fast runt mig. Jag behöver fly, gömma mig och vara vaksam i allting jag gör och allting jag säger. Jag kan inte bo i den staden jag vill, göra vad jag vill, ha mitt barn som jag vill ute.

Alla mina tankar går ut över hur jag ska göra och vad jag ska göra vid nästa kliv. Jag vill möta vissa personer för att jag är så trött på alla hot.  Samtidigt som jag vet att det kan gå åt helvetet eller nått jag inte räknat med alls. Jag skäms över att visa mitt ansikte ute. Jag skäms att visa mig alls. Jag är äcklad av mig själv, jag är äcklad av människor, Jag är rädd samtidigt som jag bara vill ut och möta allt ont där ute.

Jag vill bara ge upp precis allting och försvinna och slippa vara ett problem för alla. Samtidigt som jag vill ordna upp allting jag har ställt till med. Jag trodde verkligen att jag skulle kunna ordna ett fint och liv till Milton. Det livet han förtjänar. Jag börjar tveka på mig själv om att ordna upp saker och ting. Det kanske är dags att inse att Milton har det bra där han är och att han ska få behålla den tryggheten han har. Det sista jag vill är att svika honom eller att han skadas på något sätt och vis pågrund av mitt förflutna.

En dag i taget

Jag skulle aldrig i hela mitt liv förlåta mig själv om han skulle påverkas dåligt av det som händer runt omkring mig just nu.

Jag vet att jag har många som stöttar mig, Tror på mig. Hoppas på mig. Men hur långt räcker det när jag börjar tappa hoppet helt. Ingen lust eller ork till någonting längre. Jag tar dag för dag nu och väldigt ofta får jag även ta timme för timme och minut för minut.

Jag vet ärligt talat inte vad som är jobbigast just nu, om det är alla hot ? Filmer och bilder ? Drogsuget ? Framtiden ? Eller det som pågår hela tiden runt omkring mig. Inte ens en timme om dagen känner jag mig lugn. Jag har ständig panik, Jag sitter med min panik inom mig hela tiden. Jag försöker le. Jag försöker skratta och jag försöker dölja det som pågår inom mig.

Jag vill bara ut och SKRIKA så högt jag kan,.Bryta ihop helt och hållet. Men jag kan inte. Det går inte.
Jag orkar inte känna längre.

Först behöver jag fly från drogerna för att överleva. Jag blir drogfri. Nu behöver jag också fly. Fly från mitt hem.  Fly från mina möten. Fly från nära och kära. Fly från livet.

Mitt liv är verkligen en flykt. Jag måste hela tiden fly från någonting. Jag är less på att fly. Jag vill inte fly. Jag måste fly. Min familj har räddar mig gång på gång. Jag måste lära mig att rädda mig själv nu. Mina fina vänner som har stått vid min sida och hjälpt mig i alla lägen. Inte ens dom ska behöva rädda mig. Jag måste rädda mig själv någon gång.

Jag är så himla ledsen över att behöva lämna så fina vänner. Lämna min familj igen. När man äntligen fått igång bra relationer så är det dags att fly. Fly som vanligt ! Jag infinner mig på okänd ort och så kommer det att bli nu ! Det som är positivt just nu är väl ändå att trots allt det här så är jag fortfarande drogfri. Dock väldigt nära återfall ett par gånger.

Jag hoppas att mitt liv kommer med lite medvind snart så att jag får hoppet tillbaka ! Ha en fin dag allihopa där ute i världen !

Jag kämpar på.  Kämpa på ni också!

 

Hej allihopa.

Morgonen började med permis hem och packa grejer. Jag trodde att det skulle vara skönt att komma hem en stund men det var helt tvärtom. Fyfan vilken ångest det var. Och har jag inte haft abstinens så fick jag det då. Usch vad mycket minnen som väcktes som man har förträngt. Det var en våldtäkt där för 4 veckor sen. Jag låg helt väck då så jag minns det inte, Men jag fick höra om det så fort jag vaknat till liv.

Jag har liksom försökt att inte tänka på det. Men så fort jag kom hem så fick jag bilder i huvudet på hur det kan ha gått till och massa andra tankar. Jag fick tillbaka blick till när jag vaknade till liv och personerna säger

-Shit jag har inte kommit på fetttt länge och jag fick komma inatt, Men du var helt deckad och skrattade.

Men det känds som att jag inte kunde hata människorna eftersom det är tack vare dom som jag lever idag. Dom räddade liksom mitt liv två gånger på två dagar när jag bara ramlade ihop och slutade andas. Och övergrepp är typ en ( så vanlig grej för mig just nu). Har tappat min självrespekt helt och hållet tror jag. Men det har hänt så många övergrepp och jag får väl skylla mig lite själv när jag blir så väck och inte kan göra ett skit. Men shit vad jag ångrar att jag åkte hem. Fick alldeles för mycket i huvudet. Det kändes som en käftsmäll ner i backen igen.

Sen när jag kom tillbaka till hemmet så var det kaos igen. När ska människor växa upp? För en gångs skulle så är det jag som backar och håller käften men jag kan lova att jag har bitit sönder mig tunga. Ni vet när folk gör allting för att trigga en? så är vissa personer här. Vi är på för olika stadier på livet men jag känner att jag är så less på jidder och bråk och omogna människor. Vill göra min behandling klart och komma ut som en ny nykter person och mamma men dom här människorna gör det fan svart asså. Shit vilka energi tjuvar dom är asså. USCH. Men förhoppningsvis så kommer personalen skicka ut folk härifrån imorgon för det här går fan inte längre. Sen så hoppas jag att läkaren sätter in ångestdämpande på mig nu för det är dags nu. Kan inte hantera det här för tillfället.

Men nog med allt negativt.

Jag har fått några metalkulor i öronen som ska sitta där ett tag nu som ska dämpa ångest och abstinens så jag hoppas att det funkar annar blir det fan nålar i öronen imorgon och då ska jag väl svimma hundra gånger om.

Idag blev det ingen träning för jag har alldeles för ont i hela kroppen.

Jag är så jäkla tacksam över vissa tjejer här inne kan jag ju säga, varit så nära på att dra härifrån sen igår. Gruppen är så jäkla viktig i en behandling.

Men jag är fortfarande nykter och drogfri. Har dock luktat på gräs idag och det luktar ju förjävla gott men inget återfall fast jag har haft det framför ögonen som tur är 😀

Fick lite bilder på Millton idag när han badade och FYFAN vad jag saknar honom, Det gör fan riktigt ont nu.

Men snart får jag träffa honom så kanske jag får lite mer kämpeglöd för just nu har den glöden slocknat lite. Vill bara ha energi och ork till det här men det är fan svårt vissa dagar men vissa dagar är enklare.

Pratade med min lillebror idag och han är ju glödlampan själv alltid så glad och positiv och även mer motiverad än jag själv till att jag ska bli ren och komma hem hel sen. Alltid lika kul att prata med honom.

Men nu ska jag försöka sova med mina kulor i öronen och försöka hoppas på en lite bättre dag imorgon.

Sov så gott alla läsare!